Såhär dagen efter när intrycken fått sjunka in, magen är i någonsånär harmoni och kramperna borta ska jag göra ett försök att ge en åtminstone skapligt nyanserad bild av min resa i fädrens spår.
Starten var en hetsig upplevelse. 1 km har aldrig känts så kort. Staka utav bara helvete. Byta spår så fort det blev en lucka och blodet fullmatat med adrenalin. Kändes som jag plockade några placeringar där på startgärdet. Sen blev det brant. Och stopp. Ibland sprang jag på laggen, ibland stakade jag mellan spåren, ibland trampade jag sönder någons stav och ibland tog jag ett par wassbergdiagonalare. Hade ett litet tag ryggen på min gamla klubbpolare Sandra Hanson och tänkte dels att det här är nog en bra rygg att förhålla sig till och dels att det är synd att hon skippat den fina arvikadressen. Väl uppe vid "högsta punkten" kändes det fördjävligt. Funderade ett tag på om jag gått och fått ansträngningsastma så här på toppen av karriären.
Ett annat minne från första backen är gubben står och skriker "stav, stav, STAV FÖR HELVETE KÄRRINGJÄVEL" ca 20 cm framför ansiktet på en arrangör. Elitmotion kan vara mörk.
Resten av biten till smågan handlade för min del enbart om att hämta andan och försöka hitta någon slags rytm. Rytmen infann sig och mångsbodarna passerades utan någon större notis.
Resan förbi Risberg, Evertsberg och Oxberg gick överlag stabilt och utan bekymmer. Hade hittat en bra klunga som gick i behagligt tempo. Första tidsrapporten kom vid 60 km, 2h och 59 min. Smakade fågel.
På vägen til Hökberg började de första riktiga trötthetskänslorna komma. Jag fick slita allt mer för att komma upp för alla de småknicksar som passerades. Men jag tänkte att det är ju så det ska vara och det kändes inte omänskligt att hålla tempot till Mora.
Men. Exakt halvvägs mellan Hökberg och Eldris. Ganska exakt vid 14-km-skylten kom krampen med stort K. Hela jävla ryggen krampade och jag vågade knappt andas. Jag stannade. Stod där ett tag medan klungan försvann i perferin. Jag försökte glida mot eldris så gott det gick. Tanken här var endast huruvida jag skulle kunna komma till eldris eller inte. Mora kändes ofantligt långt borta. När jag väl glidit till Eldris fortsatte jag ändå mot mora. Enda anledningen var att jag insåg att det inte behövdes någon överfart för att komma under 5h. Jag hade 45 minuter på mig att åka 8,9 km. Och det i extremt lättåkt terräng. Det kan gå tänkte jag, men det blir varken enkelt eller skönt.
Stoppen och krampattackerna kom så fort jag aktiverade benen eller tog i bara litet mer än knappt något alls med armarna. Sen fick jag kramp i magen också.
Den mest kritiska punkten under de här sista km:arna är väl när jag får en så kallad dubbel krampattack (dvs mage+rygg) på en av knicksarna innan hemus och seglar ner på knä och skriker efter luft. Ett par langare stormar fram som räddare i nöden. "Kramp i rygg och mage" stönade jag ur mig. En ville bjuda på kaffe. En annan erbjöd sig att blanda ihop en superblandning mot kramp. Hans brorsa brukade tydligen ta den mot kramp och tyckte den funkade bra. Kaffet kunde jag få direkt ur termos medan superblandningen tog någon minut att fixa. Jag valde blandningen. "Har du tid att vänta då?" "Jag ska ingenstans" sa jag och det utbröt ett litet garv i gruppen. Humor på hög nivå. Här passerade också fredde norman och skrek något uppmuntrande i stil med "va fan håller du på med höij". Jag kollade in hans rygg när han dansade vidare över tallheden. Såg ut att gå omänskligt fort.
Jag vet inte om det var superblandningen eller viljan att komma under 5 som tog mig till Mora. Kanske båda. Känslan i målet var i alla fall precis som efter maran i florens. Aldrig mer. Inte en chans. Och jag menar det!
Och precis som efter maran så har jag redan funderat på om det finns någon smart träning jag kan göra för att slippa rygg- och magkramp nästa gång jag kör vasaloppet.
Alltså den där dubbelkrampen verkar inte ha varit att leka med! Vilken syn det måste ha varit, jag hade gett mycket för att få byta plats med en av de där langarna där och då!
SvaraRaderaAngående dina funderingar kring krampen så är det ju så att kramp brukar ju ofta har en tendens till att härstamma från vätske- och mineralbrist. Så frågan är ju om du skulle kunna ha sluppit det hela med mer/annorlunda vätskeintag under loppet? Men det kanske vi aldrig får veta, då du verkar vara inne på att aldrig mer skida denna klassiska sträcka...
Jag är trots allt impad över att du pinade dig igenom skiten i slutet och fick en tid under 5h. Och inte minst, piskade alla de andra bestarna som var med i förhandssnacket.