Dubbelpremiär

Stor dag idag. Premiärbesök hos den mytomspunne MP och därefter en officiell inbjudan till de stora pojkarnas omklädningsrum, 20elva.

Det hela började på Portugal-lägret i början av mars varifrån jag förutom lätt solbränna och en flaska finwhisky också fick med mig en överansträngd skinka hem. Trots vila har det inte blivit riktigt bra på en månad och har också sett till att komplettera det hela med en stickande smärta i höften. Dags att göra något åt saken alltså, blev tipsad om MP och bokade en tid.

Blev dock rejält uppskrämd på tisdagsträningen igår kväll: ”Han fick ställa hinkar under mig för jag svettades så mycket av smärtan”, ”… och i andra rummet var det någon som spydde för det gjorde så jävla ont” var lite av den kunskap man fick ta till sig av dem som visste.

Så när jag rullade ner mot Kungsgatan 54 var jag rejält nervös. Skulle det föresten gå att köra bil hem från behandlingen?

Efter att ha förklarat mina symptom fick jag veta att det lät som ett ”solklart ryggfall” men att det måste verifieras med en noggrannare analys. Efter att ha kollat reflexer, styrka i benen, klämt på några muskelfästen och stuckit lite nålar i ryggen konstaterade MP att han hade haft rätt från början och att sådana som jag måste ”vårda ryggen ordentligt”. Mina problem satt i ryggen och det jag kände i höften/skinkan var bara själva symptomen.

”Nu ska jag visa lite magi och sen ska jag nåla upp höften på dig”

Magin visade sig vara tre stretchövningar för att dra isär ryggen och efteråt var det faktisk en jäkla skillnad när han återigen tryckte på muskelfästena. Mycket bättre faktiskt och det här kändes som en riktig kanonbehandlig.

Sen började det tuffa, när höften skulle nålas upp. Nålar har aldrig varit någon favorit och det var nog ur att jag slapp se det hela när det börjades hacka i skinka och höft. En av musklerna han siktade på påstods sitta runt en decimeter in i skinkan men tydligen hade han i alla fall tagit en för lång nål till att börja med. Tacksam att jag slapp se den i alla fall.

Det var smärtsamt men i alla fall avklarat rätt fort och jag uppmanades att: ”ta det lite lugnt nu när du reser dig så du inte svimmar, jag körde ju rätt hårt med dig men du verkade tåla det”

Att ta sig hem var sen ett projekt för sig, kändes ungefär som den värsta träningsvärk jag någonsin haft, upphöjd till fyra. Fick bl.a. ta i och lyfta benet efter mig in i bilen, men hem kom jag och redan nu, dryga sju timmar senare känns det lite bättre. Kan nog bli bra det här!

Är i alla fall bokad en sväng till efter helgen för ”det där kan du fan inte elitlöpa med” (syftandes på tillståndet i min rygg) och det lär ju också bli jäkligt smärtsamt men känns ändå som det kan leda till någonting bra.