Första kvittot 20elva

Sist jag befann mig vid Sätrahallen var då MSBN E2 arrangerades. Den gången fick jag vadspatt ute i skogen och haltade sista biten på banan. Ombyte skedde då i baracken intill hallen och när jag linkade hem med mina paja vader tittade jag lite avundsjukt in i hallvärmen. Igår var det andra bullar. Denna gång befann jag mig i dubbel bemärkelse inne i värmen. Tack vare Mårten var vadbesvär inget att oroa sig för och denna gång skulle ju jag få äran att sprätta runt inne i hallvärmen.

3000 m stod på agendan för min del, på ett arr som går under namnet Vinthundsvintern, med min nya klubb FK Studenterna som arrangör. Det var debut för mig i de blåa smurfkläderna (som inköptes på Sveriges näst bästa löparbutik Runner’s Store på vägen till tävlingen) och jag hade också fått äran att sitta som funktionär i sekretariatet innan och efter tävlingen. Nu ska sägas att Vinthundsvintern är ett väldigt litet arrangemang, igår sprangs 400 m och 3000 m med sammanlagt 54 tävlande damer och herrar, vilket gör att arrangemangsjobbet inte var särskilt betungande. För min del handlade det mest om att sitta och klicka lite förstrött på en laptop. Det mest intressanta som hände innan loppet var att jag fick iaktta den omkringstrykande A. Lennart J:s  skägg på nära håll och beundras över att en kvinna född 55 från Uppsala tävlade mot 30 år yngre deltagare på grenen 400 m för damer (hon dubblade och sprang sedan också 3000 m).

Eftersom det var dryga tre år sedan jag sist sprang 3000 m skulle det bli väldigt intressant att se vad jag kunde göra. Jag gissade att jag med den träning jag fått i mig de senaste månaderna och min känsla i kroppen borde kunna göra runt 9:10-9:15. På startlinjen radade 12 st taggade löpare upp. Jag var en av de fyra som hade lite sämre PB som fick ställa sig några meter längre fram och springa ytterkurva i första kurvan. På edra platser och pang! Det är nåt speciellt med startskott alltså, det spelar nästan ingen roll om det är 60 m eller 25,5 km på Ultralång-SM – jag brukar ofta ladda på i lite för bra fart de första metrarna. Så även denna gång. Med lätta steg genom första kurvan lade jag mig strax bakom täten. De första 400 m gick på 1:08, dvs 8:30-tempo. Kanske inte helt OK tempo om man siktar på att springa på dryga 9. Kanske inte heller helt oväntat att jag lyckades springa för fort i början, det har hänt förr.

Jaja, inte så mycket att göra åt, bara att kuta vidare tänkte jag och slog av en aning på tempot och lät fyra löpare passera. Jag återfann sen mitt rätta jag i en bekväm position ett tiotal meter bakom denna fyramannaklunga. Jag passerade första tusingen på 2:57 och det gjorde att jag efter en snabb överslagsräkning beslöt mig för att justera mitt mål till 9:00. Benen kändes ganska fina och jag trummade förbi 1500 m på ganska precis 4:30 och 2000 m på 6:02. Det nya målet 9:00 var helt klart i sikte om jag bara lyckades öka tempot lite sista varven. Alla som har sprungit 3000 m vet att det är lättare sagt än gjort att öka på sista tusingen, för det är då det där härliga brännandet i benmuskler och i andningen börjar komma. Nånstans strax efter 2000 m blev jag varvad av två snabbfottade grabbar i form av loppets etta och tvåa, Fredrik Uhrbom och Haben Idris. Det gjorde att jag fick lite lätt draghjälp några meter här och där. Draghjälpen tillsammans med lite jävlaranamma de sista tre varven gjorde att jag lyckades öka farten och när jag skar mållinjen klockades jag för 9:00:82. Med denna tid kom jag på sjätte plats, 40 sek efter Uhrbom som tog hem tävlingen. Jag kan alltså gratulera de tre anonyma röstarna som röstade på att jag skulle springa på 8:50-9:05 här på bloggen. Och till den stackare som trodde på add 9:20 hälsar jag att trisslotter är ett trevligt och lite enklare alternativ till tippning.

Kilometertiderna blev 2:57, 3:05, 2:58, vilket tydligt indikerar att loppet inte var helt optimalt upplagt från min sida. Men det ger också mersmak då det indikerar att jag säkert kan göra åtminstone 5 sek bättre tid om jag bara lägger upp loppet lite bättre. Jag är trots allt väldigt nöjd med tiden, som blev bättre än jag hoppats på och bara 1 ynka sekund från mitt PB. Med andra ord: ett riktigt bra kvitto på att min snabbhet är uppjobbad till gammal standard. Så nu behöver jag inte oroa mig för den så mycket framöver och kan därför fokusera lite mer på att bli snabbare även på lite längre distanser. Men bjuds det fler tillfällen för 3000 m tackar jag inte nej, det är ett riktigt roligt 9-minutersnöje!