Vasaloppet om 2 veckor. Dags att hitta känslan i åkningen. Fick igår bra feedback på min stakteknik från inga mindre än Loffe, Gotland, Tuff-janne och sist men inte minst Gösta. Fint pass avverkades i strålande sol och härliga spår i hågadalen och hammarskog.
Ikväll var det dags igen. Planen var att köra 10varv på Knivsta elljusspår på 3,3km. Ett relativt flackt spår med endast en lite tyngre och längre backe. Varven rullade på och jag tänkte på de teknikråd jag fått och testade även att gå upp lite på tå för att få ytterligare bättre utväxling. Kanske inget jag kommer göra alla stavtag på vasan men kan vara bra att plocka fram vid behov. Varv 1-4 flöt på utan problem och kände mig stark. Varv 5 likaså. Under varv 6 kände jag att energin började tryta lite. Fortfarande var det inga problem och hade ingen vätska eller socker med mig så det fanns ju inte så mycket att göra åt det. Bara att köra vidare.
Efter ca 1km på varv 7 kom han. Det är alltså den röde gubben jag pratar om. Jag hade sänkt mitt tempo lite men blev ändå lite förvånad när det kom en brunstig gubbe upp i rygg. Först trodde jag det var en åkare jag hade åkt om nyligen som också hade en röd jacka, men det var det alltså inte. Så vad göra nu? Öka farten såklart! Först gjorde jag en fartökning för att inte vara ivägen upp för den tunga backen men detta förbyttes snart till att jag inte ville bli omåkt av en gubbe (som jag blivit så jävla många gånger i vinter). Fick nu flashback till för ungefär 20 år sedan på Biskopsnäset i Ludvika. Då 10 år och kunde inte acceptera att bli om- eller frånåkt. Samma känsla nu alltså.
Varv 7 förlöpte i något högre fart än tidigare men det kändes ändå inte så konstigt. Ut på varv 8 höjdes tempot ytterligare. Varvet började med en lite längre diagonalbacke och här gick gubben ut i spåret på andra sidan. Vi låg och körde på var sin sida. Sida vid sida. Det var helt tyst. Men viInte ens den beryktade "Oslonickningning" behövdes. I skidspåret förstår man varandra ändå. Utmaningen var alltså accepterad!
Farten stegrades ytterligare och halvvägs in på varv 8 gick det riktigt fort. Fortfarande i varsitt spår och vi varvade att gå om varandra beroende på vilken som hade innerkurva. Helt tyst. Endast knarret från stavarna hördes. Jobbade med andningen för att inte verka andfådd och sätta sig i respekt. Bestämde mig att ytterligare öka tempot! Gubben svarade förstås men fick ändå lägga sig bakom mig. En liten seger!
Saxbacken väntade och jag körde på det jag hade. Hade nu inget fäste och fick slita mig upp i sista knixen enbart på armstyrka (Här hade skyltar satts upp med information att man inte fick saxa?!? Jävligt uvigt!). Fick en liten lucka att jobba på och matade på nerför och på platten innan den avslutadande nedförslöpan. Ut på "stadionrakan" och jag stakade på det jag hade. Hörde knarret bakom mig i den 12 gradiga kylan. Var nu snorig som Dähli och skägget lika vitt som Wassbergs. Febrilt stakande men förutom knarret av stavarna total tystnad. Kände mig lite sliten och nu stundade varv 9. Vad hade det i sitt sköte? SKulle gubben hänga med ytterligare ett varv? Det skulle bli jobbigt men jag var mentalt förberedd på det såklart. Uppför backen som inledde. Hörde inte knarret från stavarna. Verkade inte som han var med. Dock inte säker. Ville inte vända mig om. Riskerade då att förlora min stolthet och bryta den "tysta" överrenskommelsen och liksom blotta mig... Efter ca 300m ut på det sista varvet hade jag inte hört något alls och vände mig om. Ingen gubbe där. Puh! Skönt!
Jag var nu totalt slut och fanns inte mycket energi kvar i kroppen. Matade ändå på det jag hade. Gubbjäveln kunde ju ha stannat för att ta lite vatten och sen fortsatt och jag ville inte bli ikappåkt igen...
Inget fäste kvar och backarna på varv 9 och 10 var jobbiga. De platta parterna var jobbiga. Nerförsbackarna var jobbiga. Jag var trött i kroppen och vinglig pga dålig energinivå.
Var ingen dålig känsla att gå i mål på det tionde varvet efter 33km. Klockan landade på 1:57 och ett bra pass avverkat. Börjar nu tro på Fridas mamma som peppar mig att "Tomas, jag tror du klarar dig att ta dig runt. Det är bara att kämpa."
Hade det sista varvet trocadero och max de luxe på näthinnan. Fick bli max de luxe och coca cola dög bra det med...
Vilken ordentlig krydda gubben i rött satte på detta pass! Envisheten, tystnaden och tjurskalligheten i mötet med gubben tycker jag visar goda prov på rätt Wassbergattityd. Vilket visar att du är på helt rätt väg inför Vasan. Men glöm för den sakens skull inte bort det här med att kämpa ordentligt - ett experttips som kan vara bra att ha med sig i bakhuvet de sista milen!
SvaraRadera